|
Tag dessa likformade element Enno Hallek fogar samman i slingrande, böljande former! Regelbundenheten och konsekvensen skulle kunna vara en klassicists eller konsekvent konkretists. Om inte... För hos Hallek kränger sig formerna, färgerna bröstar sig fyllda av en berättelselusta, som för dem bortom varje normativ klassisk regel. Sinnebilden för alla normer torde vara vattenpasset, men i de bilder där han byggt vidare på sådana redskap sväller böljande färger ut i något som liknar landskap, oändligheter som överskrider lod- och horisontlinjens rättesnören i en märklig svävande obalans. Enno Halleks bilder bär på ett slags estetisk kättja, som inte ryms inom några gränser eller normer.
I Nationalencyklopedins ordbok definieras ”norm” som ”(allmänt godtagen) regel för handlande och tänkande”. Just så kan man beskriva vad Enno Halleks bilder inte är, nämligen ”normala”. Ja, redan vid ett försök att beskriva dem snubblar man: är de målningar? Visst. men... Skulpturer då? Jo. men... Alla eventuella försök från konstnärens sida att upprätta något slags förutbestämt koncept kullkastas av den egna nyfikenheten, upptäckarlusten. För att inte fastna i onödiga definitionsförsök vill jag försöka avlyssna bilderna som musik. Hur låter de? Passande kompositioner för dragspel eller konsertflygel? Visor eller bebop? Rock eller dansbandsmusik? Både varken och eller!
Tillåt en första liknelse. De amerikanska schlager- och showmelodier som utgjorde grunden för ett oändligt antal jazzimprovisationer känns igen av den publik som hört originalen. Då Lester Young spelade solo över ”I got rhythm” var den igenkännlig också om tonföljden inte stämde med ursprunget! Människan söker likheter också då de är dolda. Och skapar dem. Som i Enno Halleks ”individualiserade och föreställande färg”, som han själv beskrivit den, varur en komplicerad, associationsrik berättelse växer i kontrast till en form som kan vara ganska enkel.
Vidare i liknelserna! Samma antiklassiska hållning som Enno Halleks finns hos många tonsättare. Traditionella kompositionsregler upp- hävdes av Charles Ives som friskt blandade tonarterna. Och gränsen mellan högt och lågt, kitsch och konst blev lika oviktig som i Erik Saties egensinniga pianomusik. Det medförde en ny friskhet, ett nytt liv, som då Henry Cowell radikalt ändrade konsertflygelns klangvärld genom att preparera dess strängar med muttrar och skruvar. Inte på trots mot traditionen, men utanför den upptäckte de möjligheter som slog upp porten för andra slags uttryck. Det gav nya rum för personligheten i musiken liksom konsten och personligheten är alltid något som avviker från det ”normala”. Enno Halleks konst är personlig, igenkännbar. Det är inget som går att eftersträva, då blir det mest effektsökeri, men den kan uppträda, då berättelserna är av det slag att rättesnören inte håller utan brister. Det finns visserligen en egenskap hos människor att söka mening i allt, tolka, lösa, översätta – färgfläckar blir figurer och landskap –, men för att denna drift skall eggas måste avvikelser och normbrott till. Då tänds betraktarens eller lyssnarens sinnen! Bara då. För inte vill man ha tråkigt!
Det gäller att fasthålla sin autenticitet! Enno Halleks bilder har ständigt överskridit gränser och gått på tvärs mot det korrekta. Skulptur eller måleri, färgen har varit bärande, berättande. Ständigt i uppror mot det föreskrivna. Mot rationalitet har han ställt sinnlighet, humor, värme, flödande skaparlust. Han låter färgen förmera sig, föreslå att vi ser himlar, vatten, ängar, landskap, solnedgångar. Herbert Marcuse har skrivit: ”Konstverkets inre logik mynnar ut i uppkomsten av ett annat förnuft, en annan sinnlighet som trotsar den rationalitet och sinnlighet som är förkroppsligad i de rådande sociala institutionerna.”
Thomas Millroth
|
|
